Språkligheter

29.04.2017 14:36

Det lilla ordet att kan synas obetydligt och inte värt att offra mycket krut på. Till skillnad från ord som bil och löpa saknar det s.k. lexikalisk betydelse och kan t. ex inte beskrivas med andra ord eller åskådliggöras med hjälp av teckningar. Då kan man undra varför det ändå känns störande när ordet utelämnas. I mina mentala och under lång tid upp- och inkörda språkspår krävs ett att i uttrycket kommer att som ju betecknar framtid. Han kommer göra det hörs nu inte bara allt oftare i talspråk utan ses även i skriftspråk. Det här är ett fenomen som i språkhistorien brukar kallas analogi och och som är en mycket vanlig orsak till språkhistoriska förändringar. Det innebär en anpassning till en förebild, i det här fallet uppenbarligen de s.k. modala hjälpverben skall, vill, kan etc. som ju alla saknar infinitivmärket att: Han skall göra det etc. Språkhistoriska förändringar är från början ofta fel som, när de upprepats tillräckligt ofta, tillräckligt länge och av tillräckligt många, till slut blir rätt. En inte helt osannolik prognos är därför att att så småningom kommer att försvinna i uttryck av den här typen.

I detta sammanhang dyker ett minne från min skoltid på 50-talet upp. På ett skriftligt prov i tyska hade jag utelämnat det ord som i tyskan motsvarar att, nämligen zu, vilket bestraffades med fyra minuspoäng av möjliga fem. Ett utelämnat infinitivmärke bedömdes således som ett tämligen allvarligt fel. Nu bedöms det nog annorlunda.