OSTKUSTRESA – BILDER OCH HUGSKOTT

13.08.2015 22:06
Tyvärr kunde jag inte bevittna ostindiefararen Götheborgs celebra besök i Varberg, eftersom jag vid detta tillfälle befann mig på sydöstra sidan av landet. Till tröst fick jag ändå  möjlighet att beskåda och även föreviga nedanstående skönhet i Ronneby. Hon har med all sannolikhet  aldrig kluvit Indiska Oceanens och Stilla Havets salta vågor men bryter med dagliga laster av turister bräckta baltiska böljor, vilket också förtjänar all aktning.


 
Den vackra galjonsfiguren föreställer en ålomslingrad sjöjungfru och här framgår tydligt varför fartyg förlänats genus femininum. Att just en sjöjungfru valts till sinnebild för ett fartyg är minst sagt gåtfullt, eftersom dessa mytiska väsen genom sin oemotståndliga skönhet påstods utöva en så stark lockelse att sjömän utan betänkande lämnade sina fartyg för att gå en kvalfull död till mötes i havets djup.
 



Lika förrädiska var sjöjungfrurnas landbaserade systrar sirenerna. En sådan vid namn Lorelei sades ha sin hemvist högst uppe på en klippa vid Rhen. Där satt hon och sjöng så underbart vackert att skepparna helt släppte blicken på grynnor och grund -- och så gick det som det gick.
 
 
 


Heinrich Heine har skrivit en dikt om detta som tolkats till svenska av Viktor Rydberg:
 
Jag vet ej, hur skall jag förklara
det vemod mig gripit har?
Ej vill mig ur sinnet fara
en saga ur forna dar.

Det faller en skymningsdimma,
och stilla flyter Rhen,
och bergets toppar glimma
i aftonsolens sken.

Däruppe en ungmö sitter
i underbar skönhetsvår
med gyllne smidens glitter
och kammar sitt gyllne hår.

Hon sjunger, då hon reder
sitt hår med gyllne kam;
den sången tonar neder
så väldig och undersam.


Och seglarn i liten julle,

han gripes av hejdlöst ve;
mot skären han blicka skulle
men måste mot höjden se.

Snart, tror jag, böljor välva
över man och båt sin gång -
Loreley, du trolska älva,
det gjorde du med din sång. 

 
Detta för osökt tanken till denna ö i Kalmarsund:

 



Den heter Blå Jungfrun men kallades förr Blåkulla. Varför framgår väl också tydligt av bilden. Det var alltså hit andra mytiska väsen, nämligen landets häxor, i påsktider färdades per kvast för att hämningslöst rumla och roa sig med Hin Håle själv. Det sägs att ön ännu hyser magiska krafter av olika slag. Så lär det icke vara tillrådligt att ta med sig stenar som minnen därifrån. Det skall föra olycka med sig och årligen återbördas en båtlast med stenar. Att gå i den på ön befintliga labyrinten sägs däremot enligt osäkra källor borga för lycka.

Blå Jungfrun har också tjänat som litterär träffpunkt. Här sammanstrålade år 1896 med Werner von Heidenstams bröllop som föregiven anledning landets litterära elit, bl a Albert Engström och Gustaf Fröding. På bilden nedan synes nämnda herrar dansa i ohöljd symbios med naturen. Här tillbads dock en annan potentat, nämligen Bacchus.


  
 

 

Anmärkning

Till skillnad från vad som är fallet med övriga fotografier i denna betraktelse är jag av uppenbara skäl oskyldig till denna bild. Upphovsmannen är för mig okänd men kan väl  nära 12 decennier efter exponeringsögonblicket knappast ha några rättsliga anspråk på sitt alster längre.