KYLÖREN

14.08.2015 13:40

 

Ingen kan väl tro att bilderna visar den plats där en gång ett av Norrlands många skeppsvarv legat. Det byggdes 1848 och lades ner 1884. Under tiden sjösattes sju segelskepp varav ett, barken Lovisa, gick i kvav. Förlisning var ett ganska vanligt öde för segelfartygen enligt Umeå hembygdsförenings tidskrift Västerbotten, nr 1, 1975. En lastageplats för Håknäs såg anlades 1835 och lades ner 1895. När fartygen skulle lasta tömdes de på barlast som fortfarande ligger kvar på stranden. Där finns alltså stenar och snäckor från jordens alla hörn och även en del växter infördes med barlasten.
 
På en båt i hamnen utspelades 1890 en ryslig historia om en servitris som 21 år gammal fick sätta livet till för att hon skötte sitt jobb. Inte nog med det, hennes grav skändades och delar av kroppen stals. En fiskare misstänktes för det dådet men tog sitt liv innan han kunde ställas inför rätta. Enligt folktron skulle likdelar skydda båten mot förlisning och vara bra för fisket. Historien berättas i nedanstående skillingtryck från 1891, skrivet av Lars Fredrik Ågren. Melodin är den samma som ”I låga ryttartorpet” av Wilhelm von Braun:
 
Här är ett stickprov i Margareta Kellbergs tappning. Nu kan du sjunga den själv:

Nordmalingsdådet

Om blott min sång ni akten
Så skall jag tälja om
Hur i Nordmalingstrakten
Ett rysligt budskap kom
Som satte skräck och fasa
I alla och en hvar
Hur nidingar ses rasa
Och hur som ondskan far
Det var ej längesedan
Uppå en norrlandsbåt
Som maskinisten redan
Mot en har lagt försåt
Det var emot en qvinna,
Ångbåtens restauratris
Hon döden skulle finna
Af hat naturligtvis
Wid Kylörn maskinisten
Blev nekad öl vid land
Deraf kom hela tvisten
Och med en kraftig hand
Han skuffar restauratrisen
I böljans kalla famn
Hon dog och mordbevisen
Har träffat mannens namn
Han blef i bojor slagen
Och förd till Umeå
Ty då var timmen slagen,
Ej fri han kunde gå.
Må ynglingen begråta
Sitt brott i fångens cell
Må Herren och förlåta
Hans brott i lifvets qväll
Nordmalingskyrkogården
Nu hyser hennes ben
Och på den enkla vården
Man lade kransar sen
Men hör hvad sedan hände
Den döda qvinnans kropp
En niding liket vände
Hon drogs ur kistan opp
Fast hon låg kall på båren
(Jag ryser vid de ord)
Hon slets av hufvudhåren
Det värre var än mord
Men dertill ena handen
Den tvärs afhuggen var
Och i den mörka sanden
Den fanns hos offret qvar
Men hör hvad sedan skedde
De flådde hennes ben
En ryslig syn det tedde
Hos alla hvar och en
Att icke i det sista
Få ens i grafven ro
Och slumra i sin kista
I grafvens tysta bo
Hvem av dem beggedera
Hvar störste mördaren?
Månn icke han var mera
Som skymfat hennes ben
Må hämndens herre sträcka
På den sin allmaktshand
Och få till ånger väcka
En så förhärdad man
Jag slutar denna tidning
Nu har jag rimmat ut
Dock straffas bör den niding
Som gjorde sådant slut
Mig tillhör ej att döma
Jag blott har rimmat den
Dock sent skall jag dock glömma
Den dystra händelsen